Byggnads- och trafiknämnden i Trollhättans Stad beslutade genom delegationsbeslut den 14 oktober 2004 att bevilja bygglov för nybyggnad av enbostadshus med garage/förråd på fastigheten Sommarvinden 5 inom Trollhättans kommun. Av Nämndens beslut framgår att med stöd av 8 kap. 11 § plan- och bygglagen medges avvikelser från planbestämmelserna vad avser placering på mark som inte får bebyggas, byggnadshöjd, totalhöjd och takvinkel. Vidare anges att nämnden bedömde att avvikelserna var förenliga med planens syfte.
Nämndens beslut överklagades i maj 2006 av ett grannpar. Länsstyrelsen i Västra Götalands län beslutade den 5 december 2007 att upphäva nämndens bygglovsbeslut. Som skäl angavs bland annat att förutom de av nämnden i dess beslut angivna avvikelserna framgår det även att huset avviker när det gäller våningsantal. Länsstyrelsen konstaterade att i detta fall är flera av avvikelserna så stora: byggnadshöjd 6,2 meter jämfört med detaljplanens föreskrivna maximala 5,0 meter och totalhöjd 8,0 meter jämfört med detaljplanens 6,5 meter, två våningar jämfört med en (souterrängplanet oräknat), takvinkel 62 grader jämfört med 30 grader att de enligt länsstyrelsens bedömning inte ens var för sig är att anse som mindre avvikelser.
Inte ens mindre avvikelser
Vidare konstaterade länsstyrelsen att nämnden inte ens benämnt avvikelserna som mindre, att det av planbeskrivningen framgår att våningsantal och tillåten byggnadshöjd har begränsats starkare på östra sidan av lokalgatan än på den västra för att möjliggöra utblickar över landskapet från flera nya tomter. Länsstyrelsen angav att följden av byggnationen blir att utblicken från klagandenas fastighet inskränks. Länsstyrelsen konstaterade att det beviljade bygglovet innebar ett allvarligt åsidosättande av detaljplanen och därmed plan- och bygglagen, PBL:s, bestämmelser.
Fastighetsägaren överklagade och var eniga med länsstyrelsen om att flera av avvikelserna är så stora att de inte ens var för sig kan betraktas som mindre avvikelser från detaljplanen.
Domen överklagades till Högsta förvaltningsdomstolen (dåvarande Regeringsrätten) men prövningstillstånd meddelades inte.
Skadeståndsskyldig för grava felbedömningar
Fastighetsägaren stämde då kommunen och Vänersborgs tingsrätt kom genom mellandom fram till att nämndens bedömningar i dessa avseenden utgjort så grava felbedömningar att nämnden därigenom, vid beviljandet av det aktuella bygglovet, har gjort sig skyldig till fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen. Staden ansågs därigenom skadeståndsskyldig gentemot fastighetsägaren för den skada han därigenom vållats.
I en fullgörelsetalan krävde mannen därefter totalt knappt 28 miljoner kronor i ersättning av kommunen.
Kommunen kontrade bland annat med att mannen varit medvållande genom att han fortsatt byggandet trots grannarnas överklagande. Under dessa förhållanden har han inte rätt till ersättning för den eventuellt tillkommande skada som han må ha åsamkats efter den 15 maj 2006 då han underrättades om överklagandet.
Det höll tingsrätten med om: ”Enligt tingsrättens bedömning har [fastighetsägaren] tagit en medveten kalkylerad risk i den mån han, sedan han fick kännedom om överklagandet, vidtagit andra byggnadsåtgärder än sådana som enbart syftat till att skydda redan uppförda delar av byggnaden. [fastighetsägaren] har därigenom underlåtit att vidta sådana åtgärder som rimligen kunde krävas av honom för att begränsa skadan och han har även till viss del vidtagit åtgärder vilka ökat skadan. Han är därför inte berättigad till ersättning för eventuell skada som förorsakats av sådana åtgärder”.
1,6 miljoner kronor
Han fick nöja sig med drygt 1,6 miljoner kronor i skadestånd av begärda 28 miljoner kronor i tingsrätten.
När det gäller exempelvis värdeminskning fick han 33 257 kronor jämfört med begärda cirka 3,1 miljoner kronor.
Fastighetsägaren överklagade till Hovrätten för Västra Sverige som delar tingsrättens bedömning i fråga om kommunens skadeståndsskyldighet. Det var visserligen inte ett skadeståndsgrundande fel att försumma att meddela grannarna om bygglovsbeslutet då ”det saknades uttalanden i förarbeten eller praxis om underrättelseskyldigheten enligt 8 kap. 22 § första stycket ÄPBL (äldre PBL, reds. anm.) som gav entydig ledning för Nämnden i detta fall” skriver hovrätten.
Men kommunen får betala för felbedömningen i sak. Enligt 8 kap. 11 § sjätte stycket ÄPBL fick bygglov lämnas till åtgärder som innebar mindre avvikelser från detaljplanen, om avvikelserna var förenliga med syftet med planen. Det är utrett att föreslagen byggnad i aktuell bygglovsansökan avvek från detaljplanen på ett flertal punkter genom att byggnaden delvis var placerad på punktprickad mark, att byggnads- och totalhöjden överskred tillåten höjd, att byggnadens takvinkel överskred tillåten vinkel och att antalet våningstal överskred tillåtet antal.
Väsentliga avvikelser
Såsom länsstyrelsen och förvaltningsdomstolarna funnit har det i flera avseenden rört sig om väsentliga avvikelser från detaljplanen. Försvårande är vidare att nämndens beslut att bevilja bygglov inte innehöll några överväganden eller motiveringar angående frågan om konstaterade avvikelser från detaljplanen var att bedöma som mindre.
Det är självfallet, skriver hovrätten, viktigt att en bygglovsprövning sker med stor noggrannhet och kompetens inte minst eftersom ett felaktigt beslut, såsom i det här fallet, kan få stora ekonomiska konsekvenser för bland andra sökanden. Även om kraven är höga för att skadeståndsgrundande fel eller försummelse ska anses föreligga, finner hovrätten i likhet med tingsrätten att nämndens grava felbedömningar vid tillämpningen av 8 kap. 11 § sjätte stycket ÄPBL inneburit att nämnden vid beviljandet av aktuellt bygglov har gjort sig skyldig till fel eller försummelse i den mening som avses i 3 kap. 2 § skadeståndslagen.
Staden är följaktligen skadeståndsskyldig gentemot fastighetsägaren för den skada han därigenom vållats.
När det gäller skadan beräknar hovrätten den till 8 863 804 kronor. Här hade fastighetsägaren bland annat begärt knappt 9,5 miljoner kronor för de kapitalkostnader som uppstått genom att han till följd av stadens agerande gått miste om avkastning på det kapital som han investerat i fastigheten.
Kostnadskalkylen kan inte ligga till grund för beräkningen
Hovrätten håller här med tingsrätten om att det inte går att utläsa i vilken utsträckning olika belopp och beräkningar motsvaras av verkliga utgifter eller om det är fråga om kalkyler. Det medför enligt hovrättens uppfattning att kostnadskalkylen inte kan läggas till grund för beräkningen av den verkliga skadan. Han fick därmed nöja sig med 588 924 kronor i denna del.
Han hade vidare begärt ersättning med totalt 9 261 500 kronor för kostnader som uppkommer med anledning av att byggnaden ska anpassas till gällande krav enligt plan- och bygglagen (2010:900, PBL) med mera. Han fick dock nöja 3 585 000 kronor i denna del.
När det gäller medvållandet går hovrätten emot tingsrätten och anser inte att mannen varit medvållande. Fastighetsägaren har visserligen fortsatt med viss byggnation efter det att en granne – cirka 1,5 år efter det att bygglov beviljades – överklagat beslutet. Han har enligt vad som framgått stämt av sina fortsatta åtgärder med kommunen och det är utrett att kommunen i överklagandeprocessen verkat för att bygglovet skulle stå fast. Det kan mot denna bakgrund knappast sägas att han har agerat vårdslöst. Någon jämkning på grund av medvållande ska således inte ske.
Tillräcklig skadebegränsning
När det gäller skadebegränsningsplikten konstaterar hovrätten att den skadelidande är skyldig att göra vad som rimligen kan begäras för att begränsa skadan. Av de omständigheter som domstolen redogjort för framgår att fastighetsägaren har hamnat i en mycket besvärlig situation föranledd av kommunens agerande. Därmed gör hovrätten bedömningen att han agerat på det sätt som rimligen kan begäras. Skadeståndet ska således inte heller bortfalla på grund av att han skulle ha åsidosatt skadebegränsningsplikten.
Hovrätten gör alltså, till skillnad från tingsrätten, bedömningen att det saknas förutsättningar att sätta ned skadeståndet på grund av medvållande eller bristande skadebegränsning.
Referenten är skiljaktig angående beloppets storlek och anser att skadeståndet ska bestämmas till 6 963 432 kronor.
Vardera parten får stå sina rättegångskostnader i såväl tingsrätten som hovrätten.