I ett beslut den 25 juni 2018 fann Karolinska Institutet, KI, att flera forskare gjort sig skyldiga till oredlighet i forskning samt att flera andra agerat klandervärt i Macchiarini-ärendet.
I början av november samma år avvisade Förvaltningsrätten i Stockholm fyra av de aktuella forskarnas överklaganden. Domstolen anförde att beslutet inte fick överklagas enligt högskoleförordningen kap 12 § 4. Inte heller kunde förvaltningslagen § 41 självständigt skapa någon överklagbarhet när det fanns en särskild bestämmelse som reglerade frågan.
Sökandena överklagade avvisningsbeslutet och åberopade rätten till domstolsprövning enligt Europakonventionen artikel 61. Varken Kammarrätten i Stockholm eller Högsta förvaltningsdomstolen meddelade dock prövningstillstånd.
Därefter begärde forskarna skadestånd av Justitiekanslern, JK, på den grunden att överklagandeförbudet i högskoleförordningen och förvaltningsdomstolarnas underlåtenhet att åsidosätta förbudet i sin tur inneburit ett åsidosättande av Europakonventionen på ett skadeståndsgrundande sätt.
Forskarna anförde bland annat att oredlighetsbeslutet hade gett upphov till en reell och seriös tvist mellan dem och KI, som direkt påverkat deras rätt till ett gott namn och rykte samt deras sätt att utöva forskningsverksamhet. Dessa rättigheter är att betrakta som civila rättigheter, menade de, vilket innebar att de har haft rätt att få frågan om oredlighet prövad i domstol enligt konventionen.
JK konstaterar inledningsvis att det för skadestånd på grund av felaktig rättstillämpning alltså krävs att domstolens ställningstagande har rört en civil rättighet som kräver en rätt till domstolsprövning enligt EKMR artikel 6.1.
I sin motivering till avvisningen har förvaltningsrätten hänvisat till kammarrättspraxis om att beslut om oredlighet eller vetenskaplig oredlighet inte har bedömts omfatta någon civil rättighet eller skyldighet enligt EKMR.
Av nuvarande bestämmelse framgår inte heller att högskoleförordningen kap 12 § 4 skulle stå i strid med Sveriges skyldigheter enligt EKMR, noterade domstolen och tillade att ”Även om icke överklagbara beslut bedöms vara ett problem ur rättssäkerhetssynpunkt förs inte några resonemang [i lagrådsremissen eller i betänkandet] om att den nuvarande ordningen medfört brott mot EKMR eller unionsrätten.”
JK anser att förvaltningsrätten på ett utförligt sätt har motiverat sitt ställningstagande i frågan om beslutets överklagbarhet (jämför NJA 2013 s. 842). Att dessutom kammarrätten och Högsta förvaltningsdomstolen inte meddelat prövningstillstånd tyder dessutom på att de ansett sig sakna skäl att ifrågasätta förvaltningsrättens bedömning.
Sammanfattningsvis anser JK att staten inte är skadeståndsskyldig. Att ett beslut angående oredlighet i forskning numera – enligt ny lagstiftning – är överklagbart leder inte till någon annan slutsats eftersom förändringen inte betyder att det tidigare överklagandeförbudet kan anses ha varit konventionsstridigt.
Forskarnas skadeståndsanspråk avslås därmed.