Kvinnan väckte talan mot Region Skåne och yrkade att regionen skulle betala skadestånd till henne med 75 000 kronor. Hon gjorde gällande att en barnmorska i samband med hennes förlossning hade utfört ett vårdingrepp utan hennes samtycke, vilket hade utgjort en överträdelse av hennes rätt till skydd för kroppslig integritet enligt artikel 8 i Europakonventionen eller hennes rätt till skydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp enligt 2 kap. 6 § första stycket regeringsformen och orsakat henne ideell skada.
Regionen medgav hennes yrkande men förklarade att medgivandet inte skulle uppfattas som ett erkännande av en rättighetsöverträdelse. Regionen begärde att tingsrätten skulle meddela dom enligt medgivandet, vilket kvinnan motsatte sig. Hon yrkade i andra hand att tingsrätten skulle fastställa att regionen överträtt hennes rättigheter. Både tingsrätten och hovrätten avslog regionens begäran och tillät kvinnan att föra sin talan som en fullgörelsetalan.
Målet i Högsta domstolen handlar om hur en domstol ska behandla en skadeståndstalan när käranden grundar sin talan på en överträdelse av grundläggande fri-och rättigheter, och svaranden medger kärandens yrkande men samtidigt förklarar att medgivandet inte innebär ett erkännande av att det skett en överträdelse.
Enligt artikel 13 i Europakonventionen ska var och en vars fri-och rättigheter enligt konventionen kränkts ha tillgång till ett effektivt rättsmedel och rättsmedlet måste innefatta såväl en godtagbar gottgörelse som möjligheten att få ansvaret för en överträdelse fastställt. Ett erkännande av rättighetsöverträdelsen är alltså en nödvändig del av den gottgörelsen enskilda har rätt till.
Rättegångsbalkens regler ska tillämpas på ett sådan sätt att en kärande ges möjlighet att få den påstådda rättighetsöverträdelsen prövad. Om svaranden medger ett skadeståndsbelopp men samtidigt förklarar att det inte innebär ett erkännande av att en rättighetsöverträdelse skett, så kallat orent medgivande, bör käranden kunna få prövat om en sådan förekommit. Detta måste dock ske på ett sådant sätt att principen om ett medgivandes bindande verkan i dispositiva tvistemål inte frångås.
Dispositionsprincipen innebär att parterna förfogat över föremålet för processen på så sätt att kärandens yrkande och svarandens eventuella medgivande bestämmer ramen för vad domstolen kan döma ut. Principen följer av bland annat 17 kap. 3 § rättegångsbalken och återspeglas även i 42 kap. 18 § samt 17 kap. 4 § rättegångsbalken. Bestämmelserna ger domstolen utrymme att avstå från att omedelbart meddela dom på grundval av ett orent medgivande när käranden påstår att en rättighetsöverträdelse skett.
Detta besvarar dock inte frågan hur en prövning av om det förekommit en rättighetsöverträdelse ska komma till stånd. Detta aktualiserar bestämmelserna om fastställelsetalan.
En fastställelsetalan, det vill säga en talan som rör frågan om ett visst rättsförhållande består eller inte består, får föras om det råder ovisshet om rättsförhållandet och detta innebär en nackdel för käranden. Kravet på att det ska vara fråga om ett rättsförhållande innebär att talan ska röra ett konkret rättsligt förhållande mellan parterna och får inte avse innebörden av gällande rätt eller rena sakförhållanden. Vidare måste rättsförhållandet vara så preciserat att det går att överblicka vad som blir verkan av att det fastställs om förhållandet består eller inte. För att en fastställelsetalan ska tillåtas ska den framstå som lämplig.
Det finns med stöd av 13 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken en möjlighet att vid sidan av en fullgörelsetalan föra en talan om att få ett rättsförhållande fastställs när detta utgör en prejudiciell fråga i målet. Ett påstående om en rättighetsöverträdelse bör kunna utformas så att det är tillräckligt preciserat och även i övrigt uppfyller kraven. I dessa fall får en fastställelsetalan regelmässigt anses lämplig.
Av 13 kap. 3 § första stycket 2 följer att ett yrkande om fastställelse enligt 2 § andra stycket kan framställas efter att talan enligt 13 kap. 1 § väckts. Högsta domstolen konstaterar att domstolen vid ett orent medgivande bör kunna tillämpa de processrättsliga bestämmelserna så att domstolen dömer i enlighet med medgivandet och samtidigt, inom ramen för en fastställelsetalan, tar ställning till om en rättighetsöverträdelse förekommit.
Högsta domstolen bedömer att det finns förutsättningar att pröva regionens överklagande samt att kvinnan på rimliga grunder gjort gällande en överträdelse av artikel 8. Regionen har medgett hennes skadeståndsyrkande men inte erkänt att hon blivit utsatt för en rättighetsöverträdelse. Kvinnan motsatte sig att tingsrätten meddelar dom i enlighet med yrkandet och framställde ett fastställelseyrkande om att överträdelsen förekommit.
Tingsrätten ska i en sådan situation ta ställning till såväl kärandens fullgörelsetalan som hennes fastställelsetalan. Tingsrättens och hovrättens beslut undanröjs och målet lämnas åter till tingsrätten för fortsatt handläggning.