Lexnova Nyheter

Sveriges största juridiska nyhetstjänst – bevakning av rättsfall, lagstiftning och förarbeten inom alla rättsområden och instanser.

HD begär förhandsavgörande om personalliggare ska lämnas ut i entreprenadtvist

Högsta domstolen tar nu hjälp av EU-domstolen i prövningen av edition av en personalliggare bland annat med hänsyn till bestämmelser i EU:s dataskyddsförordning GDPR. EU-domstolen ska bland annat svara på om GDPR också innefattar krav på nationell processrättslig lagstiftning om editionsplikt.

HD begär förhandsavgörande om personalliggare ska lämnas ut i entreprenadtvist

Norra Stockholm Bygg AB (Fastec) har för Per Nycander AB har utfört en entreprenad för nybyggnad av ett kontorshus. De som arbetade i entreprenaden registrerade sin närvaro i en elektronisk personalliggare. Personalliggaren tillhandahölls av Entral AB på uppdrag av Fastec. I tingsrätten pågår tvist om ersättning för den utförda entreprenaden.

Fastec har yrkat att Nycander ska betala drygt två miljoner kronor jämte ränta för vad bolaget menar är resterande betalning som ska utgå. Nycander har bestritt yrkandet och invänt att Fastec inte har lagt ned all den tid som Fastec begär betalning för. Bolaget ansåg att personalliggaren kunde ha betydelse som bevis genom att den kan visa att entreprenören Norra Stockholm Bygg AB (Fastec) inte utfört arbete i den omfattning som påståtts.

Entral AB ansåg sig ha möjlighet att lämna ut personalliggaren men överlämnade till tingsrätten att besluta om så ska ske.

Norra Stockholm Bygg AB (Fastec) bestred emellertid yrkandet.

Attunda tingsrätt konstaterade att Entral AB innehar personalliggaren och är enligt 38 kap. 2 § rättegångsbalken skyldig att förete den.

Editionsyrkandet skulle därför bifallas.

Svea hovrätt fastställde tingsrättens beslut med den ändringen att personalliggaren ska ges in till tingsrätten senast två veckor från dagen för hovrättens beslut.

Högsta domstolen meddelade i september 2020 prövningstillstånd i målet utifrån frågan om det finns förutsättningar för edition av en personalliggare bland annat med hänsyn till bestämmelser i EU:s dataskyddsförordning (GDPR).

Men HD har nu kommit fram till att det behövs ett klargörande från EU-domstolen. I fokus står artiklarna 6.3 och 6.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 av den 27 april 2016 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (den allmänna dataskyddsförordningen).

Behandling av personuppgifter kan, konstaterar HD, enligt artikel 6.1 c vara laglig om den är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige. Enligt artikel 6.3 ska denna grund för behandlingen fastställas i enlighet med unionsrätten eller en medlemsstats nationella rätt som den personuppgiftsansvarige omfattas av. I artikel 6.3 andra stycket anges att medlemsstaternas nationella rätt ska uppfylla ett mål av allmänt intresse och vara proportionell mot det legitima mål som eftersträvas.

Vidare anges i artikel 6.4 att om en behandling, för andra ändamål än det ändamål för vilket personuppgifterna samlades in, inte grundar sig på den registrerades samtycke eller på unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt som utgör en nödvändig och proportionell åtgärd i ett demokratiskt samhälle för att skydda de mål som avses i artikel 23.1, så ska den personuppgiftsansvarige för att fastställa huruvida behandling för andra ändamål är förenlig med det ändamål för vilket personuppgifterna ursprungligen samlades in beakta vad som anges i led a–e. Ett ändamål som får skyddas enligt artikel 23.1 är rättsväsendets oberoende och rättsliga åtgärder (led f).

Bestämmelser om editionsplikt utgör processrätt. Unionsrätten ställer vissa krav på den nationella rättsordningen när det gäller effektivitet och likvärdighet. Utgångspunkten är dock att det råder processuell autonomi för medlemsstaterna, i den utsträckning det inte har antagits särskilda unionsrättsliga regler på området.

Det som sägs i artiklarna 6.3 och 6.4 i den allmänna dataskyddsförordningen om bland annat proportionalitet torde, enligt HD:s bedömning, innebära vissa unionsrättsliga krav på den tillämpliga nationella rättsordningen. Mot bakgrund av principen om medlemsstaternas processuella autonomi aktualiseras i målet frågan om detta gäller även för nationell lagstiftning om editionsplikt.

Om artiklarna 6.3 och 6.4 i den allmänna dataskyddsförordningen ställer krav också på nationella processuella regler om editionsplikt, inställer sig två frågor. Som framgår av det föregående gäller som utgångspunkt i svensk processrätt att editionsplikten omfattar en avvägning mellan bevisningens relevans och motpartens intresse av att inte lämna ut uppgifterna.

Mot bakgrund av vad som i de aktuella artiklarna sägs om proportionalitet behöver det för det första besvaras om förordningen innebär att hänsyn ska tas även till de registrerades intressen vid bedömningen av huruvida edition ska beslutas rörande en handling med personuppgifter. Om så är fallet uppkommer den andra frågan, nämligen om unionsrätten då också ställer några krav på hur denna bedömning närmare ska göras.

Högsta domstolen anser att det inte är klart eller klarlagt hur den allmänna dataskyddsförordningen ska tolkas i dessa avseenden. Det finns därmed skäl att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen.

Högsta domstolen begär att EU-domstolen genom förhandsavgörande besvarar följande frågor:

1.      Innefattar artiklarna 6.3 och 6.4 i den allmänna dataskyddsförordningen krav också på nationell processrättslig lagstiftning om editionsplikt?

2. Om svaret på fråga 1 är ja, innebär den allmänna dataskyddsförordningen att det vid bedömningen av frågan om edition ska beslutas rörande en handling med personuppgifter även ska tas hänsyn till de registrerades intressen? Ställer unionsrätten i så fall några krav på hur denna bedömning närmare ska göras?

Instans
Högsta domstolen
Rättsområden
Civilprocess, Personuppgifter och integritet, Entreprenadrätt, Fri rörlighet, Övrig arbetsrätt