Lexnova Nyheter

Sveriges största juridiska nyhetstjänst – bevakning av rättsfall, lagstiftning och förarbeten inom alla rättsområden och instanser.

Trots HD:s uttalande – reklamation av konsumententreprenad gjordes för sent

Vid konsumenttransaktioner kan tiden för att göra återkrav ”utsträckas till avsevärt längre tider än vad som i regel är fallet vid en reklamationsskyldighet på grund av avtalsbrott”, enligt Högsta domstolens hissavgörande. De tre år som kvinnan dröjt med att klaga på entreprenadens pris är dock för länge, enligt tingsrätten. Käromålet ogillas därför.

Trots HD:s uttalande – reklamation av konsumententreprenad gjordes för sent
Kvinnan skulle ha hört av sig till byggfirman tidigare om hon velat invända mot priset för lägenhetsrenoveringen. Hon förlorar nu möjligheten till återkrav, efter tingsrättens utslag.

En kvinna ville renovera badrum, kök och hall i sin lägenhet och beställde därför vissa hantverkstjänster av ett aktiebolag. Parterna avtalade inte om något fast pris, utan köparen skulle betala skäligt pris i enlighet med 36 § konsumenttjänstlagen. 

Arbetet utfördes under februari och mars 2016 och kvinnan betalade också det belopp som bolaget fakturerat henne för arbetet. Hon väckte dock senare talan vid Luleå tingsrätt och yrkade att bolaget skulle åläggas att betala tillbaka närmare 60 000 kronor. Det pris som bolaget begärt var enligt kvinnan oskäligt – och hon yrkade därför återbetalning på den överskjutande delen av priset.

Bolaget ansåg inte att det fakturerade beloppet hade överskridit skäligt pris. Oavsett detta skulle kvinnan genom passivitet anses ha förlorat sin rätt att föra talan. Hon hade nämligen inte uppfyllt sin skyldighet att reklamera mot prisets skälighet.

Tingsrätten beslutade att inom ramen för ett så kallad hissfråga hänskjuta vissa frågor i tvisten till Högsta domstolen, HD, för avgörande. Man ville ha svar på om det finns en allmän reklamationsplikt beträffande prisets skälighet enligt 36 § konsumenttjänstlagen när något pris inte avtalats och det därmed inte finns någon avtalsavvikelse. Målet aktualiserade även frågor om vilken betydelse det har om reklamation skett i anslutning till fakturering men bara avseende en viss underentreprenörs arbeten – samt vad det innebär att beställaren betalat hela fakturan efter nedsättning av underentreprenörens arbeten.

HD tog inte upp de två sistnämnda frågorna, men besvarade frågan om allmän reklamationsplikt. Det finns ingen reklamationsskyldighet när det gäller oskäligt pris enligt konsumenttjänstlagen, men den som dröjer med att kräva återbetalning kan ändå förlora sin rätt, slog HD fast.

Inom vilken tid återkrav ska göras berodde på omständigheterna i det enskilda fallet och när det gäller konsumenttransaktioner kunde fristen ”utsträckas till avsevärt längre tider än vad som i regel är fallet vid en reklamationsskyldighet på grund av avtalsbrott”, konstaterade HD. Utgångspunkten skulle enligt domstolen vara att konsumenten ska få rimlig tid att överväga sin situation – men ju längre betalaren dröjer med återkrav, desto tyngre skäl har mottagaren att tro att betalningen är definitiv.

När tingsrätten nu prövar tvisten i sak blir slutsatsen att käromålet ska ogillas.

Den första faktura som skickats ut har ostridigt varit felaktig, på så vis att en underentreprenörs elarbeten som inte utförts på fastigheten tagits med. Bolaget har därför skickat ut en ny faktura och återbetalat de drygt 20 000 kronor avseende elarbetena som kvinnan betalat.

Kvinnan har senare anlitat en byggkonsult som bedömt att skäligt pris för de arbeten som utförts varit drygt 220 000 kronor – vilket är knappt 60 000 kronor mindre än kvinnan slutligt fått betala. En skälig tidsåtgång har uppskattats till 120 timmar, vilket med entreprenörens timpris skulle innebära att kvinnan betalat cirka 48 000 kronor för mycket.

HD har i hissavgörande uttalat sig kring hur länge man kan dröja med att framställa återkrav utan rätten ska gå förlorad. Domstolen har även hänvisat till NJA 1989 s. 224, ”Stångastaden”. I detta fall hade ett kommunalt bostadsbolag sålt nybyggda småhus och av köparna begärt ersättning för indexhöjningar. Det visade sig dock att företaget inte hade haft rätt att kräva hela denna ersättning, och flera köpare begärde återbetalning. Rättsfallet rör primärt misstagsbetalning men har ändå bäring på frågan om huruvida en betalningsmottagare har rätt att känna sig trygg, i vart fall sedan en tid gått sedan betalningen, konstaterar tingsrätten.

HD uttalade i det refererade fallet bland annat följande:

”Förhållandena vid [betalningen] kan emellertid påverka det krav på trygghet betalningsmottagaren har rätt att ställa; han kan t ex ha saknat fog för antagandet att betalningen innefattade en slutgiltig uppgörelse. Ju längre tid betalaren dröjer med återkrav, desto större skäl har dock mottagaren att tro att betalningen är definitiv. Vägande invändningar mot anspråk på återbetalning, som har särskilt intresse i detta mål, är alltså dels hur betalningsmottagaren uppfattat eller haft fog att uppfatta betalningen, dels passivitet hos betalaren.”

Bolaget hade i NJA 1989 s. 224 redan vid tiden för betalningen fått reaktioner från andra köpare och uppmärksammats på att det redan pågick flera rättegångar om motsvarande fråga mot andra byggnadsföretag, där köparna i flera fall vunnit. Bolaget hade därför inte kunnat känna sig säkert på sin rätt att ta ut det omtvistade tillägget, och köparen hade därmed rätt att få tillbaka det hon felaktigt betalat, under förutsättning att hon framställt krav på det inom en med hänsyn till omständigheterna rimlig tid.

Köparen hade här väntat i två och ett halvt år utan att vidta någon åtgärd för att uppmärksamma bolaget på att hon kunde ha betalat utan att anse bolaget berättigat till betalningen. Detta hade enligt kvinnan berott på att hon inte insett att hon kunnat få tillbaka pengarna i en process förrän hon fått reda på att andra köpare i samma etapp vunnit mot bolaget i tingsrätten. Efter detta besked hade hon inte dröjt mer än en månad och enligt HD fick tidsutdräkten godtas. Domstolen betonade att det för bolaget måste ha framstått som ”en högst påtaglig risk” att inte bara motparterna i processen utan också andra köpare skulle göra återkrav, om bolaget förlorade tvisten. HD ansåg också, bland annat med hänsyn till det lägre krav som kan ställas på konsumenter i fråga om omdöme och aktivitet, att köparens återkrav framställts inom skälig tid.

Kvinnan i den nu aktuella tvisten har, i sin tur, betalat den slutliga fakturan inom förfallotiden i mars 2016 för att först i februari 2019 återkomma och kräva specificering av fakturan. Talan i domstol har sedan väckts i februari 2020.

Meningarna går isär kring vad som diskuterats i samband med den första, felaktiga, debiteringen. Med hänsyn till att kvinnan trots allt betalat hela det korrigerade fakturabeloppet kan det dock inte anses visat att bolaget måste ha förstått att kvinnan var missnöjd med det totala priset. Det är något man blivit varse först när hon återkom i februari 2019, nästan tre år senare.

Förhållandena skiljer sig på flera sätt från de i NJA 1989 s. 224. Det har till exempel inte handlat om någon felräkning från kvinnans sida – eller om att bolaget saknat laglig rätt att kräva betalt. Kvinnan har i förhör förklarat att hon ansett sig ha ”ett öppet ärende” mot bolaget. Det har dock inte visats att hon på något sätt klargjort detta för bolaget under de tre år som förflöt efter betalningen av fakturan. Det har, till skillnad från i NJA 1989 s. 224, inte heller funnits något utanför parternas avtalsförhållande, som till exempel pågående tvister, som kunnat ge bolaget anledning att befara att betalningen inte är slutgiltig. Bolaget måste enligt tingsrätten tvärt om anses ha haft goda skäl för att utgå från att man skulle få behålla betalningen.

Kvinnan har uppgett att hon vid tidpunkten jobbade på en bank där bolaget var kund och att hon ”inte ville bli indragen i en tvist med en kund”. Hennes man har under samma period också insjuknat i demens och kvinnan har därför haft mycket annat att tänka på och hantera i sitt liv. Dessa omständigheter kan dock enligt tingsrätten inte anses väga tillräckligt tungt för att vänta så länge med återkravet som skett.

Även om man, så som HD uttalat, ”avsevärt kan utsträcka tiden för återkrav vid konsumenttransaktioner” måste de nästan tre år som förflutit anses klart överstiga vad som kan anses vara en rimlig tid för kvinnan att överväga sin situation under. Hon har därför förlorat sin rätt att kräva återbetalning och käromålet ska därför ogillas.

Kvinnan åläggs som en konsekvens av utgången i tvisten att ersätta bolagets rättegångskostnader med drygt 130 000 kronor.


Instans
Tingsrätterna
Rättsområden
Konsumenträtt, Civilprocess, Entreprenadrätt, Köprätt, Avtalsrätt

Ladda ner dokument

Skapa ett abonnemang på Lexnova Nyheter för att få tillgång till de underliggande domarna.

1 fil tillgänglig